intervju

Kalle Grill arbetar som lektor vid Umeå universitet. Där ansvarar han för programmet Filosofi och samhällsanalys där han bland annat leder kurser i moralfilosofi och politisk filosofi. Han forskar inom flera fält och har paternalism som sitt specialområde. Ett ämne som han förklarar på följande vis:
– Man kan betrakta paternalism som spänningen mellan att respektera folks vilja och visa omtanke. Lite förenklat brukar man säga att det handlar om ett välvilligt förmynderi; att inskränka någons frihet för personens eget bästa. Ett exempel kan vara att vi i Sverige har lag på att använda säkerhetsbälten i bilen.

– Jag har tänkt mycket på hur man blir klok, vad det är och vilka hinder som verkar finnas, säger Tulsa Jansson. Hon är aktuell med boken Visdomshinder och visdomsnycklar, som blandar filosofiska knep med egna reflektioner. Boken kom till som en lärobok till workshopserien Tulsa leder på Dunkers Kulturhus i Helsingborg.

– I samband med förberedelserna för kursen behövde jag skriva ner vad jag uppfattar som verktyg för att reda ut tankehärvor och undvika tankevurpor. Jag har illustrerat boken själv och bilder säger som bekant ibland mer än tusen ord, så det kompletterar på ett bra sätt, menar Tulsa.

Tulsa Jansson grundande Svenska Sällskapet för Filosofisk Praxis (SSFP) år 2011. Det började med att hon såg ett behov av alternativ till psykoterapi för personer som vill prata om livet.

Det finns ett EU-direktiv från 2010 om att alla djurförsök ska ersättas med andra metoder på sikt. Samtliga EU:s länder har ställt sig bakom det, alla är överens. Också i riksdagen är alla politiska partier eniga om att det är angeläget. Men frågan flyger under radarn och i realiteten går utvecklingen långsammare i Sverige än i flera andra länder.

Omvärldsstrategen Monica Björklund är sedan många år insatt i de komplexa utmaningar som den här frågan skapar. Hon är aktuell med rapporten Att kommunicera om nya metoder utan djurförsök – Upplevelser, utmaningar och uppmaningar som hon skrivit tillsammans med Mattias Öberg, docent i toxikologi vid Karolinska Institutet.

– Det finns stor okunskap när det gäller frågan och kraften i dess potential. För få driver den aktivt för att det ska få något större genomslag. Det finns också ett motstånd mot nya metoder inom forskarvärlden och den konservativa inställningen fungerar som en inneboende broms, menar Monica.

Att fånga intresset hos en teaterpublik kan vara en utmaning. Särskilt när publiken är bebisar. Hedvig Claesson är teaterregissören som mötte en rad nya förutsättningar när hon började jobba med småbarnsteater. Hon fascineras av arbetet med att nå fram till de allra yngsta, en publik som snabbt kan tappa intresset.

– Att jag började arbeta med barnteater är något av en slump, berättar Hedvig. Jag fick i uppdrag att regissera två barnpjäser på Norrbottensteatern, Dumstrut och Att döda ett tivoli. Det är två fantastiska pjäser som bygger på Dostojevskijs Brott och straff. Sedan dess har jag närmat mig barnteater mer och mer. Älskar det. Jag upplever en enorm frihet. Det är en ynnest att få växla mellan barn och vuxenteater. De olika världarna berikar varandra. I barn och ungdomsteater finns det utrymme för att ta publiken på ett större allvar. Dyka in i målgruppen och undersöka deras värld.

Från början är Hedvig utbildad inom film men sökte sig till teatern för 20 år sedan och har sedan dess arbetat på en rad olika teaterscener, bland annat Stockholms stadsteater, Riksteatern och Norrbottensteatern. Hon har regisserat föreställningen Bo som har satts upp på Teater Tre i Stockholm inom EU-projektet Small Size Performing Arts for Early Years och som är riktad till bebisar mellan 6 och 18 månader.
– I varje föreställning är det max femton bebisar i publiken och varje bebis får ha med sig högst två vuxna. Det är för att det inte ska bli för stor övervikt av de större i publiken, förklarar Hedvig.

– Som människa kastas man in i världen, helt oförberedd. Man får använda första delen av sitt liv till att försöka förstå världen och hitta sätt att leva. Men från och till i livet behöver man backa lite. Hitta olika sätt att utforska vad det innebär att vara människa idag, i vår tid. Att vara människa i allmänhet. Att vara just jag. I relation till samhället, till andra, till naturen, förklarar Ann Lagerström.

Hon menar att vi behöver verktyg och att filosofin kan erbjuda just det. I eftertänksamhet, i självständighet, i djupt utforskande och i odogmatiskt tänkande. Det är nödvändigt att vi hittar sätt att tala med varandra om våra kollektiva och individuella livsvillkor. Allt börjar i mötet med den andre och den andres syn på världen.

Ann har sina rötter inom journalistik och ledarskapsutveckling och arbetar idag med existentiella samtal. Bland annat genom att hålla existentiella samtalsgrupper, existentiella skrivretreats, utbilda existentiella samtalsledare och skriva om livsfilosofiska frågor. Hon jobbar utifrån och inspireras av bland andra Karl Jaspers och hans syn att människan är spontanfilosofisk.

Det lika modiga som enträgna arbetet med att skydda det öppna samhälle vi lever i mot antidemokratiska och antisemitiska rörelser gjorde att Jonathan Leman tilldelades Raoul Wallenbergpriset 2018.

– Jag ser mitt arbete som mitt bidrag till att värna vårt samhälle och vår demokrati. Det behövs många saker och just det här kan jag göra. I en annan tid hade det kanske varit något annat, berättar Jonathan.

Han har arbetat på Expo sedan 2009. Det är en stiftelse som arbetar med omvärldsbevakning, journalistik och utbildning och som drivs av visionen om ett samhälle där rasistiska idéer saknar inflytande. Jonathan koncentrerar sig framförallt på research med fokus på vit makt miljö – det som brukar kallas nazistiska och fascistiska grupper.

– Det finns en kunskapsklyfta. Extremisterna förstår det demokratiska samhället långt bättre än det demokratiska samhället känner extremisterna. Expos uppgift är att minska det kunskapsglappet, menar Jonathan.

För Susanna Cederquist kan dyslexi ses som en tillgång som är väl värd att ta tillvara och kultivera. Det är ett budskap som hon har spridit  i över 10 år.

– När jag arbetar med företag handlar det om att få dem att se lönsamheten i att ta tillvara på de kompetenser som finns i deras arbetslag. Att lära sig att se styrkorna som ofta är kopplade till dyslexi och hur det kan bli en konkurrensfördel, berättar Susanna. Hon har själv dyslexi, något som motiverat henne att arbeta för att synliggöra de utmaningar och möjligheter som finns kring dyslexi i samhället.

Susanna menar att företag har mycket att vinna, till exempel genom att ta vara på olika personers styrkor på nya sätt i arbetsuppgifterna. Hon föreläser om dyslexi på arbetsplatser, högskolor och bibliotek. Håller föräldrakurser och samarbetar med organisationer i Storbritannien och USA där det finns mer forskning. Dessutom sitter Susanna med i expertrådet i Prins Carl Philip och Prinsessan Sofias stiftelse för dyslexi.

– Kärnan är att vi är olika – det är meningen. Vi behöver lära oss värdet av att vi har olika sätt och olika kompetenser. Mitt mål är att kompetenseffektivisera tillvaron på både individnivå och samhällsnivå. Jag tror inte att vi har råd att missa så mycket kompetens som vi gör idag – rent samhällsekonomiskt. Jag säger: Kompetenseffektivisera mera!

Att arbeta för fred på lokal nivå kan ha bra effekt, något som Eva Vallin tagit fasta på. Tillsammans med maken Clas har hon startat fredsprojektet A Local Act of Peace. En lokal – och på samma gång global – fredsfestival. Projektet består egentligen av ett nätverk med flera små lokala festivaler som äger rum parallellt runtom i världen och livesänds på nätet.

Eva arbetar till vardags på egna företaget Goodfairy med projektledning och affärsutveckling. Men på senare år har projektet A Local Act of Peace tagit allt mer tid i anspråk. Det hela började när hennes man som är arkitekt ritade om fredsforskaren Erik Melanders hus. Erik berättade för honom att världen är på väg att bli en allt fredligare plats men att det är svårt att nå ut med det budskapet. Eva och Clas började prata hemma om hur viktigt det är att den typen av information når ut och att de borde göra något. Eva som har en bakgrund inom tv kunde bidra med både kunskap och ett stort nätverk. De bestämde sig för att skapa en festival av och med sina vänner och den skulle vara liten och lokal. Den blev av. Och så pass lokal att den fick hållas hemma hos Eva och Clas. Sen bjöd de in vänner från hela världen.

Att meditera behöver varken vara svårt, tidskrävande eller flummigt. Den kan, och bör, ha sin plats i vardagen menar Saleh Vallander som nyss kommit ut med en bok i ämnet.

Trots sin unga ålder har Saleh hunnit med en omfattande resa där reflektioner kring allt från den egna identiteten till mänskligt lidande fått åka med. Kanske är det just den blandning av olika kulturer, vetenskap, meditation och filosofi som gett honom alla insikter.

Född i Jerusalem av en svensk mamma och palestinsk pappa tillbringade Saleh större delen av sin uppväxt i Mellanöstern. Men det svenska arvet fanns hela tiden närvarande som en kontrast till den kultur han växte upp i.

Att leda och vara mentor till personer som är ansvariga i organisationer eller som sitter i chefsposition i ett företag är en delikat uppgift. Jag har träffat Birgitta Björk som har lång erfarenhet av att vara chef inom offentlig sektor, idéburen verksamhet och inom näringslivet. Numera hjälper hon bland annat yngre chefer att navigera i sin roll och få arbetssituationen att fungera.

– Ibland har jag adepter som är så stressade att jag får börja stunden med att lägga händerna på deras axlar och be dem ta tre djupa andetag, berättar Birgitta. De har som ett getingbo i huvudet. Det är ett symptom på att de arbetar i en organisation som inte fungerar. Och att organisationen inte tar tag i det. Inte ser att personalen slits ner, körs i botten. Vi måste få upp de här frågorna på agendan. Och att det som sägs gäller. Hitta tillbaka till en rekorderlighet.