Intervjuer

Kalle Grill arbetar som lektor vid Umeå universitet. Där ansvarar han för programmet Filosofi och samhällsanalys där han bland annat leder kurser i moralfilosofi och politisk filosofi. Han forskar inom flera fält och har paternalism som sitt specialområde. Ett ämne som han förklarar på följande vis:
– Man kan betrakta paternalism som spänningen mellan att respektera folks vilja och visa omtanke. Lite förenklat brukar man säga att det handlar om ett välvilligt förmynderi; att inskränka någons frihet för personens eget bästa. Ett exempel kan vara att vi i Sverige har lag på att använda säkerhetsbälten i bilen.

– Jag har tänkt mycket på hur man blir klok, vad det är och vilka hinder som verkar finnas, säger Tulsa Jansson. Hon är aktuell med boken Visdomshinder och visdomsnycklar, som blandar filosofiska knep med egna reflektioner. Boken kom till som en lärobok till workshopserien Tulsa leder på Dunkers Kulturhus i Helsingborg.

– I samband med förberedelserna för kursen behövde jag skriva ner vad jag uppfattar som verktyg för att reda ut tankehärvor och undvika tankevurpor. Jag har illustrerat boken själv och bilder säger som bekant ibland mer än tusen ord, så det kompletterar på ett bra sätt, menar Tulsa.

Tulsa Jansson grundande Svenska Sällskapet för Filosofisk Praxis (SSFP) år 2011. Det började med att hon såg ett behov av alternativ till psykoterapi för personer som vill prata om livet.

Det finns ett EU-direktiv från 2010 om att alla djurförsök ska ersättas med andra metoder på sikt. Samtliga EU:s länder har ställt sig bakom det, alla är överens. Också i riksdagen är alla politiska partier eniga om att det är angeläget. Men frågan flyger under radarn och i realiteten går utvecklingen långsammare i Sverige än i flera andra länder.

Omvärldsstrategen Monica Björklund är sedan många år insatt i de komplexa utmaningar som den här frågan skapar. Hon är aktuell med rapporten Att kommunicera om nya metoder utan djurförsök – Upplevelser, utmaningar och uppmaningar som hon skrivit tillsammans med Mattias Öberg, docent i toxikologi vid Karolinska Institutet.

– Det finns stor okunskap när det gäller frågan och kraften i dess potential. För få driver den aktivt för att det ska få något större genomslag. Det finns också ett motstånd mot nya metoder inom forskarvärlden och den konservativa inställningen fungerar som en inneboende broms, menar Monica.

Att fånga intresset hos en teaterpublik kan vara en utmaning. Särskilt när publiken är bebisar. Hedvig Claesson är teaterregissören som mötte en rad nya förutsättningar när hon började jobba med småbarnsteater. Hon fascineras av arbetet med att nå fram till de allra yngsta, en publik som snabbt kan tappa intresset.

– Att jag började arbeta med barnteater är något av en slump, berättar Hedvig. Jag fick i uppdrag att regissera två barnpjäser på Norrbottensteatern, Dumstrut och Att döda ett tivoli. Det är två fantastiska pjäser som bygger på Dostojevskijs Brott och straff. Sedan dess har jag närmat mig barnteater mer och mer. Älskar det. Jag upplever en enorm frihet. Det är en ynnest att få växla mellan barn och vuxenteater. De olika världarna berikar varandra. I barn och ungdomsteater finns det utrymme för att ta publiken på ett större allvar. Dyka in i målgruppen och undersöka deras värld.

Från början är Hedvig utbildad inom film men sökte sig till teatern för 20 år sedan och har sedan dess arbetat på en rad olika teaterscener, bland annat Stockholms stadsteater, Riksteatern och Norrbottensteatern. Hon har regisserat föreställningen Bo som har satts upp på Teater Tre i Stockholm inom EU-projektet Small Size Performing Arts for Early Years och som är riktad till bebisar mellan 6 och 18 månader.
– I varje föreställning är det max femton bebisar i publiken och varje bebis får ha med sig högst två vuxna. Det är för att det inte ska bli för stor övervikt av de större i publiken, förklarar Hedvig.

– Som människa kastas man in i världen, helt oförberedd. Man får använda första delen av sitt liv till att försöka förstå världen och hitta sätt att leva. Men från och till i livet behöver man backa lite. Hitta olika sätt att utforska vad det innebär att vara människa idag, i vår tid. Att vara människa i allmänhet. Att vara just jag. I relation till samhället, till andra, till naturen, förklarar Ann Lagerström.

Hon menar att vi behöver verktyg och att filosofin kan erbjuda just det. I eftertänksamhet, i självständighet, i djupt utforskande och i odogmatiskt tänkande. Det är nödvändigt att vi hittar sätt att tala med varandra om våra kollektiva och individuella livsvillkor. Allt börjar i mötet med den andre och den andres syn på världen.

Ann har sina rötter inom journalistik och ledarskapsutveckling och arbetar idag med existentiella samtal. Bland annat genom att hålla existentiella samtalsgrupper, existentiella skrivretreats, utbilda existentiella samtalsledare och skriva om livsfilosofiska frågor. Hon jobbar utifrån och inspireras av bland andra Karl Jaspers och hans syn att människan är spontanfilosofisk.

Det lika modiga som enträgna arbetet med att skydda det öppna samhälle vi lever i mot antidemokratiska och antisemitiska rörelser gjorde att Jonathan Leman tilldelades Raoul Wallenbergpriset 2018.

– Jag ser mitt arbete som mitt bidrag till att värna vårt samhälle och vår demokrati. Det behövs många saker och just det här kan jag göra. I en annan tid hade det kanske varit något annat, berättar Jonathan.

Han har arbetat på Expo sedan 2009. Det är en stiftelse som arbetar med omvärldsbevakning, journalistik och utbildning och som drivs av visionen om ett samhälle där rasistiska idéer saknar inflytande. Jonathan koncentrerar sig framförallt på research med fokus på vit makt miljö – det som brukar kallas nazistiska och fascistiska grupper.

– Det finns en kunskapsklyfta. Extremisterna förstår det demokratiska samhället långt bättre än det demokratiska samhället känner extremisterna. Expos uppgift är att minska det kunskapsglappet, menar Jonathan.

För Susanna Cederquist kan dyslexi ses som en tillgång som är väl värd att ta tillvara och kultivera. Det är ett budskap som hon har spridit  i över 10 år.

– När jag arbetar med företag handlar det om att få dem att se lönsamheten i att ta tillvara på de kompetenser som finns i deras arbetslag. Att lära sig att se styrkorna som ofta är kopplade till dyslexi och hur det kan bli en konkurrensfördel, berättar Susanna. Hon har själv dyslexi, något som motiverat henne att arbeta för att synliggöra de utmaningar och möjligheter som finns kring dyslexi i samhället.

Susanna menar att företag har mycket att vinna, till exempel genom att ta vara på olika personers styrkor på nya sätt i arbetsuppgifterna. Hon föreläser om dyslexi på arbetsplatser, högskolor och bibliotek. Håller föräldrakurser och samarbetar med organisationer i Storbritannien och USA där det finns mer forskning. Dessutom sitter Susanna med i expertrådet i Prins Carl Philip och Prinsessan Sofias stiftelse för dyslexi.

– Kärnan är att vi är olika – det är meningen. Vi behöver lära oss värdet av att vi har olika sätt och olika kompetenser. Mitt mål är att kompetenseffektivisera tillvaron på både individnivå och samhällsnivå. Jag tror inte att vi har råd att missa så mycket kompetens som vi gör idag – rent samhällsekonomiskt. Jag säger: Kompetenseffektivisera mera!

Att arbeta för fred på lokal nivå kan ha bra effekt, något som Eva Vallin tagit fasta på. Tillsammans med maken Clas har hon startat fredsprojektet A Local Act of Peace. En lokal – och på samma gång global – fredsfestival. Projektet består egentligen av ett nätverk med flera små lokala festivaler som äger rum parallellt runtom i världen och livesänds på nätet.

Eva arbetar till vardags på egna företaget Goodfairy med projektledning och affärsutveckling. Men på senare år har projektet A Local Act of Peace tagit allt mer tid i anspråk. Det hela började när hennes man som är arkitekt ritade om fredsforskaren Erik Melanders hus. Erik berättade för honom att världen är på väg att bli en allt fredligare plats men att det är svårt att nå ut med det budskapet. Eva och Clas började prata hemma om hur viktigt det är att den typen av information når ut och att de borde göra något. Eva som har en bakgrund inom tv kunde bidra med både kunskap och ett stort nätverk. De bestämde sig för att skapa en festival av och med sina vänner och den skulle vara liten och lokal. Den blev av. Och så pass lokal att den fick hållas hemma hos Eva och Clas. Sen bjöd de in vänner från hela världen.

Att meditera behöver varken vara svårt, tidskrävande eller flummigt. Den kan, och bör, ha sin plats i vardagen menar Saleh Vallander som nyss kommit ut med en bok i ämnet.

Trots sin unga ålder har Saleh hunnit med en omfattande resa där reflektioner kring allt från den egna identiteten till mänskligt lidande fått åka med. Kanske är det just den blandning av olika kulturer, vetenskap, meditation och filosofi som gett honom alla insikter.

Född i Jerusalem av en svensk mamma och palestinsk pappa tillbringade Saleh större delen av sin uppväxt i Mellanöstern. Men det svenska arvet fanns hela tiden närvarande som en kontrast till den kultur han växte upp i.

Att leda och vara mentor till personer som är ansvariga i organisationer eller som sitter i chefsposition i ett företag är en delikat uppgift. Jag har träffat Birgitta Björk som har lång erfarenhet av att vara chef inom offentlig sektor, idéburen verksamhet och inom näringslivet. Numera hjälper hon bland annat yngre chefer att navigera i sin roll och få arbetssituationen att fungera.

– Ibland har jag adepter som är så stressade att jag får börja stunden med att lägga händerna på deras axlar och be dem ta tre djupa andetag, berättar Birgitta. De har som ett getingbo i huvudet. Det är ett symptom på att de arbetar i en organisation som inte fungerar. Och att organisationen inte tar tag i det. Inte ser att personalen slits ner, körs i botten. Vi måste få upp de här frågorna på agendan. Och att det som sägs gäller. Hitta tillbaka till en rekorderlighet.

– Vi behöver ändra på mansrollen, det visar ju #metoo, om inte annat. Visa att man kan vara både tuff och empatisk, säger Torsten Tullberg som leder arbetet med Mustaschkampen för Prostatacancerförbundet.

– Inom modevärlden väljer man nu oftare att visa mannen som feminin istället, men det har många män svårt att identifiera sig med. Vi behöver visa en empatisk man istället. Låt pojkarna få träna på att prata om känslor redan tidigt. Både på dagis och hemma.

Funderingar kring de stora frågorna är inget som bara hör till en viss ålder eller har ett bäst-före-datum. Så när Tobias Malm började arbeta på ett servicehus och mötte en dam som under sina 90 år aldrig reflekterat över existentiella frågor blev det startskottet för filosoficaféer för äldre.

För att kunna fokusera på sitt skönlitterära skrivande tog Tobias jobb som städare på Hornstulls servicehus för ett par år sedan. Eftersom han tidigare läst filosofi vid Göteborgs och Stockholms universitet, och hållit filosoficaféer via ABF-Stockholm så kändes det naturligt att ordna med filosoficaféer för de boende på servicehuset när chansen dök upp.

– Det finns ett jäkligt stort behov hos människor att få prata, konstaterar Lars Hammer. Han är filosofen som älskar teatern och ser likheter mellan dramatikens kreativa processer och filosofi. Kanske är det därför ingen slump att det är på Södra Teatern i Stockholm som Lars tillsammans med två kollegor håller filosofikurser för barn och ungdomar. Där undersöker och reflekterar grupper tillsammans och deltagarna får möjligheten att tänka kring livets stora och små frågor.

– När jag höll ett samtal efter föreställningen av Freuds cigarr på Playhouse så valde 20-25 personer att stanna kvar och prata. Flera av dem sa efteråt hur skönt det vara att få reflektera efter föreställningen. Interaktion är jättemeningsfullt. När man deltar så känns det, förklarar Lars Hammer.

– Uniformen har en dubbelhet i att den både anonymiserar och samtidigt kastar ljus på den som bär uniformen säger Hedvig Bruzæus, utställningsproducent och pedagog på Postmuseum i Stockholm. Hon har arbetat med utställningen Uniform(t) där besökaren får uppleva postens uniformer från 1800-talet fram till idag.

Makt, mode och identitet är viktiga aspekter i uniformens historia. Uniformer kan skala bort identiteter och bidra till anonymitet. De kan laddas med makt, trygghet och ansvar. Men också vara en markör som får en människa att märkas i en folkhop.

– Jag har nog alltid varit intresserad av hur folk tänker, säger Gunilla Bergström. Jag har varit intresserad av människans beteenden sedan flickskolan. Jag gick i en mycket gammeldags, flickig, flickskola. Och vi hade psykologi på schemat och det längtade jag alltid efter.

Just tankar är ett återkommande tema i hennes böcker om Alfons Åberg. Pojken som mest är som alla andra och som gärna funderar, klurar och reflekterar. Trots att böckerna om Alfons inte rymmer några storslagna dramatiska eller exotiska äventyr så blir de lästa gång på gång, generation efter generation. Varje år lånar de svenska biblioteken ut ungefär en miljon Alfons-böcker. Vad är det då som gör de här vardagliga berättelserna så populära?

Genom att använda filosofi som ett arbetsredskap går det att skapa en skolmiljö där eleverna tränar upp ett öppet tänkande inför stora eller laddade frågor. Resonemanget kommer från Erica Jonvallen som gjort resan från att själv vara lärare till att vara med och forma skolan och lärarnas förutsättningar via Skolverket och Läslyftet. Bland annat genom att introducera verktyg för filosofiska samtal.

Erica menar att skolan är en viktig mötesplats för massor av tankar och idéer om livet. Olika typer av etiska frågor finns närvarande i många ämnen. Och ofta i elevernas egna frågor. Men skolan är också proppad med en massa andra saker som det ska hinnas med att pratas om. Det är brist på tid och brist på utrymme. Tiden är ofta en central fråga och det kan vara svårt att prioritera.

– Slutar man berätta så dör man som kultur. Kulturen visar sig genom berättelserna. Jag letar upp berättelser. Lyssnar av dem, förklarar Matts Heijbel. Journalisten och antropologen som sadlade om för att arbeta med corporate storytelling.

Insikten om den inneboende kraften hos äkta berättelser kom för ungefär femton år sedan när Matts under ett journalistuppdrag samlade in historier från ett företag som en del i ett forskningsprojekt. Effekterna var överraskande och mycket tydliga. Det blev bättre stämning bland personalen, spontana jobbansökningar kom in, företaget fick nya kunder och internkommunikationen förbättrades.

När det under hösten blev tydligt hur svår flyktingsituationen verkligen är väcktes starka känslor hos många. Viljan att hjälpa till på något sätt bubblade fram hos många svenskar. För en av dem blev det också startskottet till ett fördjupat engagemang för människor på flykt.

I vanliga fall arbetar Joanna Ågren som en framgångsrik bildretuschör i det egna företaget Mirage, men inblicken i de extrema humanitära svårigheter som uppstått fick henne att börja reflektera kring sig själv och vad hon kunde bidra med.

– Det krävs ingenting för att sitta med händerna i byxfickorna och vara skeptisk. Det är så lätt. Men det krävs ett mod för att säga ja och faktiskt våga göra. Orden kommer från kocken och föreläsaren Peter Streijffert som bland annat håller föredrag, kurser och provningar inom mat & dryck och odling.

Efter att ha tröttnat på ett ytligt liv i högt tempo med en karriär inom media valde Peter att sakta ner och börja betrakta vad vi äter och hur hållbart det egentligen är. Intresset blev till en passion och under de senaste åren har det resulterat i olika projekt. Bland annat en ekologisk pop-up restaurang där Peter serverar de grönsaker han odlar själv, urban odling i Hammarbyhöjden i Stockholm, fyra kokböcker och den nystartade sajten Smakbalans.se.

En väg till att få barn att utöka sitt ordförråd, få ny kunskap och lust att lära sig ännu mer går via nyheter. Det menar Lisa Blohm, journalisten som startat nättidningen Nukunskap. I ett bredare perspektiv är kunskapsbyggande också en demokratifråga.

– Barn har så olika förutsättningar hemifrån. Jag vill att de ska få chansen att upptäcka att kunskap är roligt. Och nyheter är ett bra verktyg, säger Lisa.